Ersätt alla djurförsök i Europa

1986 antog EU:s ministerråd direktiv 86/609/EEC om skydd för djur som används i försök och i andra vetenskapliga sammanhang. Direktivet reglerar användandet av försöksdjur inom EU men med 20 år på nacken är det inaktuellt och i stort behov av en översyn.

Dr Hadwen Trust for Humane Research, som stöds av djur- och konsumentskyddsorganisationer i Europa, har lanserat en stor internationell namninsamling. Namninsamlingen uppmanar EU:s lagstiftare att använda detta tillfälle för riktade satsningar på att utveckla och implementera djurfria metoder, och därmed ha möjligheten att rädda miljoner försöksdjur samt förbättra kvalitén på forskningen och testerna.


Skriv på namninsamlingen nu – det är viktigt att vi kan visa att EU:s medborgare står enade i önskan om ett slut för djurförsök i Europa. Vår målsättning är att samla in tusentals namnunderskrifter och vi lovar att föra ditt budskap till Bryssel vid ett viktigt tillfälle i processen för en ny lagstiftning.

Är det konstigt...

att man är kärnkraftsmotståndare?
Efter den senaste tidens prat om den egentliga s.k. säkerheten som finns på våra svenska kärnkraftsverk gör frågan inte speciellt svår att ta ställning till. Inte för det var det innan heller men nu känns det som om man verkligen borde vara det.
Först när jag hörde det så måste jag ju säga att det kändes som om man tog ett steg in i sin favorit TV-serie. Det kändes som om man var i Springfield och det var Homer Simpsons, Carl, Lenny m.fl. som var det som jobbade på även vårt kärnkraftverk. Visst när det är en animerad serie kan man sitta framför TV:n och skratta åt att de inte riktigt bryr sig om det där med säkerheten, sover hela dagen på jobbet, de dricker sina lunch öl så de blir så där lagom fulla. Men när man hör om att det är så i verkligheten, i Sverige då känns det inte lika roligt längre. För ska man nu ha en sådan energikälla eftersom man inte kan få fingrarna ur arslet och satsa på andra energikällor får man ju åtminstone se till att säkerheten är hög. Fast detta är ytterligare ett bevis på kapitalismens fula tryne. Eftersom man hellre prioriterar en stor vinst istället för säkerhet.
Det är fel, fel, fel, fel. Jag känner mig som Brasse i Fem myror är fler än fyra elefanter när han leker lekar med Eva och Magnus men jag kan inte hitta ett bättre uttryck för det. Det känns bara fel. För tänk på hur många människor de utsätter för fara bara för att de ska kunna få mervärde. Därför börjar man tämja på reglerna kring säkerheten och då kan det bli riktigt farligt det har historien utvisat och något sådant vill jag inte ska hända i Sverige eller någon annan del av världen heller för den delen.

Dagen då moder jord fick vila upp sig... I fem minuter

Den 1 februari 2007 skulle jordens befolkning ge moder jord fem minuter att återhämta sig. Visst det känns inte vidare mycket med tanke på vad vi människor annars utsätter vårt jordklot för. Dessutom är människan kass och lat så därför om man hade gjort det under längre tid hade många inte brytt sig om det.
Men var det folk som gjorde det nu då? Kunde man tänka sig att offra fem minuter i mörker för att tänka på moder jord och de extrema klimatförändringar som människan har lyckats ställa till med?
Nej, självklart kunde man inte det. Inte ens fem ynka minuter kunde man offra. Visst vi var en del som gjorde det, men tydligen inte alltför många.
Pinsamt skulle jag vilja säga. Fast det bevisar ju bara att folk inte bryr sig, inte orkar bry sig. Det är det som skrämmer mig mest denna apati. Visst även om jag inte förstår människor som inte bryr sig om politik så kan jag verkligen inte förstå de personerna som inte bryr sig om vår miljö och tänker att någon annan kan säkert göra det istället för en själv.
När jag och mamma var där hemma i mörkret började mamma att fundera på om det var fler än vi som gjorde detta. Mitt svar blev förhoppningsvis, men det är skitsamma för vi gör det i alla fall.
Det kan jag i alla fall säga att mellan 19.55 och 20.00 stod jag inne på föräldrarnas kalla mörka vind. Vad gjorde du mellan 19.55 och 20.00 den 1 februari 2007?

Bit ihop

Efter att ha inhandlat Johan Johanssons bok "Istället för vykort" har skivan som följde med den boken gått varm i skivspelaren. Idag när jag satt lagom trött & allmänt borta på vägen hem från skolan var det en del av låtarna på den skivan som fick mig att reagera nämligen låten "Bit ihop". Det var detta som fick mig att reagera:

Jag bara biter ihop
Jag bara biter ihop
Ibland tror jag att jag ska bli galen
Och det blir jag säkert också
Men jag bara biter ihop
Jag bara sitter här och glor
Jag bara sitter här och glor
Och världen som är runt mig bara rasar
Och här sitter jag och biter ihop som en jävla idiot


Detta träffade mig så extremt för det kändes verkligen som om det skulle kunna handla om mig. För hur man än gör så är det inte ett okej uppförande. Ena stunden får man extrem mycket skit för att man säger för högt, för mycket vad man tycker för det passar sig inte. Speciellt passar det sig inte när man är tjej för då kan man väl egentligen inte veta vad man tycker? Är det dessutom vänsteråsikter som kommer ur ens mun så kan man ju verkligen inte veta vad det är man tycker om. För ingen kan ju ha sådana åsikter på riktigt, det måste bara vara en övergående ungdomsrevolt, snart kommer man att bli vuxen och förstå bättre.
Jag är så trött på att ständigt träffa på dessa åsikter. Men så går det väl när föräldrarna har valt att låta en växa upp i Sveriges mest moderattätaste kommun. Fast jag kan ju inte se det som bara negativt jag har fått en gratis skolning i att framföra mina åsikter under min skoltid och att ha dessa människor ständig närvarande har gjort mig ännu mer säker i mina åsikter. Och jag har ju alltid haft ett stöd hemifrån föräldrarna som inte är borgeliga utan det vette tusan om jag hade pallat med det. Fast om man alltid måste göra sina åsikter hörda så det inte är som om det råder konsensus kring de borgeliga åsikterna i klassrummen är jäkligt energikrävande. Man känner sig som den där jobbiga människan. Den som ska se strukturer eller härskartekniker i allt som kommer ut ur lärarens mun och klasskamraternas med för den delen. Tillslut blir det så att alla i ens klass ser på en när man ska börja att protestera och sitter och räknar ner för sig själva 3-2-1-PANG! Skulle det vara en dag när man inte orkar reagera får man kommentarer om varför man är så tyst idag. Kan de inte vara konsekventa? Ena gången är man bara jobbig för man gör sin röst hörd för att föra ut sina åsikter. För att nästa sekund vara konstig som är tyst för det kanske tvingar dem till att tänka vad de tycker för att själva öppna truten.
Just nu är jag väldigt mycket i den kategorin som Johan Johansson sjunger om att han sitter och glor och bara biter ihop. För jag orkar inte längre. Jag orkar inte vara den som hela tiden håller igång gruppdiskussioner så ingen annan i gruppen behöver öppna truten. Eller en helt uppgiven bild ska jag inte ge det är självklart om någon säger något väldigt extremt är det klart att man reagerar. Fast inom en så reagerar man på minsta lilla grej. Det är då det hamnar ett nytt inlägg här... haha
Men att man slutat att alltid reagera högt är det ett tecken på att man blivit vuxen? Eller känns allt totalt apatiskt efter valet då vi numera har en borgelig regering. Jag röstar på det senare alternativet. Men lugn efter att ha vilat upp mig lite kommer jag snart igen... Det är ett löfte.

Vad är det egentligen för ideal som råder i vårt samhälle

Upptäcke att en som jag förr i tiden brukade hänga en del med hade skaffat sig en blogg så tittade in där för att se vad hon hade att säga. Och det var ett inlägg som fick mig att reagera ordentligt var en text där hon utsåg den bäst klädda kändisen. Visst det är väl inget dåligt med det. Det var Nicole Richie som vann. Men det som då fick mig att reagera var att hon skrev att sen hon gått ner i vikt och skaffat sig en ny stylist så är hon i särklass den bäst klädda kändisen.
Men hallå kan bruden verkligen mena allvar att hon tycker det är snyggt att vara ett extremt benrangel. Är det verkligen så illa att folk ser upp till det och vill efterlikna det. Ja, man blir mörkrädd de är allt jag kan säga.

Jag mot allt

I julklapp fick jag Asta Kasks nya platta "En för alla ingen för nån" av min bror. Och jag blev hu glad som helst för den är verkligen tokbra. Riktigt positivt överraskad blev jag allt. Låtarna är ju hur bra som helst och måste ju säga att det är vissa som fastnat mer än andra. En av dessa låtar är Jag mot allt..

Jag vet inte varför jag blev till
inte vart jag ska och vad jag vill
Jag har ingen utstakad plan
inte alltid några svar till mina barn

Min väg har varit krokig och bred
Och ibland med tveksamma steg
Jag har lockats utav löften och tal
Men alltid gjort mina egna val

Den som blev jag, den finns ännu kvar
Resten kan ni ta, för det är ändå inte jag

Jag mot alla
Jag mot allt

Ni visade mig en värld
Där motstånd tystas med svärd
Där dogmer gjuts i betong
En för alla men ingen för nån

Jag minns de orden ni sa
Du är ung nu men det kommer bli bra
Nu har jag kommit ända hit
Men jag ser ännu samma skit

Men i min egen anakri, där är jag ännu fri
Där gör jag som jag vill, det ger mig själ att finnas till

Jag mot alla
Jag mot allt

Jag har sett det i din blick
Jag har nåt som du inte har
Men om du för en enda dag
Vågade vara jag

Jag mot alla
Jag mot allt

Jag blev helt frälst i denna låten direkt för den känns så jag. Det skulle kunna vara något som jag hade kunnat skrivit om min gymnasietid framförallt. Där alla såg ner på en för att jag har valt att bli socialist det var bara en ungdomssynd det skulle gå över tillslut. Men nu sitter jag här 4,5 år efter studenten och är fortfarande socialist. Det har inte gått över även om jag kanske borde ha gått och blivit vuxen nu. Kan människor inte förstå att jag har valt denna vägen. Det är på riktigt och därför tänker jag fortsätta att vara det för resten av livet. Visst jag kanske inte komme vara politiskt aktiv i hela mitt liv men socialist det kommer jag att förbli för de värderingarna har jag fått av mina föräldrar sen den dagen jag kom till denna jord och de kommer jag att lämna vidare till mina barn den dagen man får några sådana.