Bit ihop

Efter att ha inhandlat Johan Johanssons bok "Istället för vykort" har skivan som följde med den boken gått varm i skivspelaren. Idag när jag satt lagom trött & allmänt borta på vägen hem från skolan var det en del av låtarna på den skivan som fick mig att reagera nämligen låten "Bit ihop". Det var detta som fick mig att reagera:

Jag bara biter ihop
Jag bara biter ihop
Ibland tror jag att jag ska bli galen
Och det blir jag säkert också
Men jag bara biter ihop
Jag bara sitter här och glor
Jag bara sitter här och glor
Och världen som är runt mig bara rasar
Och här sitter jag och biter ihop som en jävla idiot


Detta träffade mig så extremt för det kändes verkligen som om det skulle kunna handla om mig. För hur man än gör så är det inte ett okej uppförande. Ena stunden får man extrem mycket skit för att man säger för högt, för mycket vad man tycker för det passar sig inte. Speciellt passar det sig inte när man är tjej för då kan man väl egentligen inte veta vad man tycker? Är det dessutom vänsteråsikter som kommer ur ens mun så kan man ju verkligen inte veta vad det är man tycker om. För ingen kan ju ha sådana åsikter på riktigt, det måste bara vara en övergående ungdomsrevolt, snart kommer man att bli vuxen och förstå bättre.
Jag är så trött på att ständigt träffa på dessa åsikter. Men så går det väl när föräldrarna har valt att låta en växa upp i Sveriges mest moderattätaste kommun. Fast jag kan ju inte se det som bara negativt jag har fått en gratis skolning i att framföra mina åsikter under min skoltid och att ha dessa människor ständig närvarande har gjort mig ännu mer säker i mina åsikter. Och jag har ju alltid haft ett stöd hemifrån föräldrarna som inte är borgeliga utan det vette tusan om jag hade pallat med det. Fast om man alltid måste göra sina åsikter hörda så det inte är som om det råder konsensus kring de borgeliga åsikterna i klassrummen är jäkligt energikrävande. Man känner sig som den där jobbiga människan. Den som ska se strukturer eller härskartekniker i allt som kommer ut ur lärarens mun och klasskamraternas med för den delen. Tillslut blir det så att alla i ens klass ser på en när man ska börja att protestera och sitter och räknar ner för sig själva 3-2-1-PANG! Skulle det vara en dag när man inte orkar reagera får man kommentarer om varför man är så tyst idag. Kan de inte vara konsekventa? Ena gången är man bara jobbig för man gör sin röst hörd för att föra ut sina åsikter. För att nästa sekund vara konstig som är tyst för det kanske tvingar dem till att tänka vad de tycker för att själva öppna truten.
Just nu är jag väldigt mycket i den kategorin som Johan Johansson sjunger om att han sitter och glor och bara biter ihop. För jag orkar inte längre. Jag orkar inte vara den som hela tiden håller igång gruppdiskussioner så ingen annan i gruppen behöver öppna truten. Eller en helt uppgiven bild ska jag inte ge det är självklart om någon säger något väldigt extremt är det klart att man reagerar. Fast inom en så reagerar man på minsta lilla grej. Det är då det hamnar ett nytt inlägg här... haha
Men att man slutat att alltid reagera högt är det ett tecken på att man blivit vuxen? Eller känns allt totalt apatiskt efter valet då vi numera har en borgelig regering. Jag röstar på det senare alternativet. Men lugn efter att ha vilat upp mig lite kommer jag snart igen... Det är ett löfte.