Var är världen på väg?

Då var valet över och det känns som om jag har gått in i någon slags apati som jag inte vet om jag kan, vill eller orkar vakna upp ur. Det känns så overkligt allt.

Men idag när jag och hade matte så min "kära" lärare fick väl mig lite att vakna upp när han kommenterade om varför jag var så glad. För det har han ju faktiskt rätt i vad har jag att vara glad för? Att man nu ska leva i ett borgerligt styrt land. Nej tack! Hur kommer det gå egentligen? Jag kommer att vara färdig utbildad lärare om 4,5 år. Vilken sorts skola är det egentligen jag då kommer att få jobba i? Är det ens en skola som jag kommer vilja jobba i? Kommer jag kunna känna mig hemma i den? Helt ärligt vet jag inte. Och jag vet heller inte om jag vill veta svaret.

Och med allt annat som kommer ändras. Mitt bostadsbidrag hur kommer det gå med det? För det är ju trots allt ett slags bidrag och alla sådana är ju av ondo. Min hyra hur kommer det gå med den? Mitt CSN kommer jag fortsätta att få det? För det är ju trots allt en del som är bidrag och den andra delen får man låna från en statlig grej så det är inte heller bra. Det är så många frågor som man kan rabbla upp men som man inte riktigt vill se svaret på. Visst inte för att jag gillar den poltik som sossarna har valt att föra men jag ryser bara av tanken att Fredrik Reinfeldt ska vara vår statsminister och alla de andra borgerliga som ska vara ministrar. Och hur ska det gå för jämställdheten? Maud Olofsson är i farten och snackar om att det ska vara varannan kvinna bland ministrarna för att främja jämställdheten. Visst det låter ju bra. Men hur går det egentligen ihop när man sen i nästa sekund snackar om skatteavdrag för hushållsnära tjänster. Det är väl ingen hemlighet om vem som kommer ha råd till att ha detta och vem det är som ska skura deras dass. Men då gäller ju tydligen inte jämställdheten längre.

Nej, det är med oro som vi nu tar och går in i fyra jobbiga år. Visst det var ju inte det bästa reslutatet som vi fick i valet. Materialet var ju bra och vi har kämpat på som tusan så det var en bra valkampanj men tydligen så gillade människor inte det. Fast det är en fråga som jag har tyckt varit väldigt frånvarande denna valrörelse och det är antirasismen. Det känns som om det borde vara en fråga som i denna valrörelse med rasistiska partier som toksatsar borde vara viktigare än någonsin. Även om det ryser i hela kroppen när jag tänker på att alliansen vann så blir jag ännu mer rädd när jag tänker på hur många det var som röstade sverigedemokraterna och hur många mandat de lyckades plocka åt sig framförallt runt om i Skåne. Det får mig verkligen att bara vilja bädda ner mig i sängen och gömma mig under täcket tills nästa valrörelse börjar. För är det något som jag aldrig kommer att förstå är hur sverigedemokraterna kan anses som ett demokratiskt och rumsrent parti. Var är världen på väg?