Vardagsrädsla

Idag blev jag offer för den där vardagsrädslan som säga drabba massor med tjejer i vårt land så de inte vill gå ut så fort det är mörkt på grund av rädslan att träffa på ”fula gubbar”. Men min rädsla hade inte med dessa ”fula gubbar” att göra. Min rädsla hade helt andra anledningar. Gör det att min rädsla är mindre värd? För tyvärr känns det så ibland att som tjej så ska man vara rädd när man går ut & det är mörkt så är det bara. Säger du att du inte är rädd ljuger du för någonstans där inne är du egentligen rädd. Om du säger att du inte är rädd så är det bara för du inte våga erkänna för du är rädd för att du ska framställas som en mes därför är det bättre att neka. Jag menar inte alls med detta inlägg att klaga på de brudar som är rädda när de går ut eller att utmåla dem som mesar för det tycker jag inte alls. Det jag däremot tycker är fel och jobbigt är att alla förutsätter bara för att jag är brud så måste jag vara livrädd när jag ska ta mig någonstans på det ena eller andra sättet.
Men idag drabbades jag av en rädsla som slog mig med sådan panik att jag nästan började gråta och få total panik. En rädsla som berodde på att jag var tillbaka i min gamla hemkommun och jag skulle ta bussen därifrån när det var mörkt. En sak som jag tyvärr kommer att behöva göra varje onsdag denna termin. Det var en rädsla för att träffa på vissa människor eller kanske mer att de ska träffa på mig. För rädslan sen sist det hände har ännu inte försvunnit. Känslan och smärtan i kroppen kommer nog alltid att hänga med mig. Och idag vaknade den till liv och drabbade mig starkare än den någonsin gjort innan. Jag vet ju redan sen tidigare att jag är känd i den kommunen i de kretsarna kring dessa människor. Så jag var rädd för att någon skulle komma som skulle känna igen vem jag är. För det är ingen hemlighet vad jag tillhör. Rädd för att någon nyvärvad på deras sida skulle ha sett mig på debatten och de andra aktiviteterna man roade sig med på den skolan. Men just eftersom jag är ”känd” sedan innan är det kanske just mina gamla ”meriter” som jag ska fasa för. Hela tiden under bussresan hem satt jag och oroade för mig för att någon sådan människa skulle komma på. Och vandringen hem eller glädjen när jag upptäckte att den första lampan när man kommer in i min trapp för en gångs skull fungerade den ska vi inte tala om.
Även nu typ två timmar efter jag kom hem och vet om att jag är skyddad av mörkret i min lägenhet bankar mitt hjärta snabbare än vanligt. Men jag kan inte, jag får inte bli rädd. Jag vet om där finns sådana människor där ute. Och de ska besegras till varje pris. Vi får inte tystas ner då kanske de växer och tar makten. Det får vi aldrig låta ske!